Uppe i Norr var det vanligt med s.k. beredskapsarbeten. Eller AMS-jobb som man kallade dem.
Mest var det ett halvårs arbete för att återigen kunna få gå på A-kassa i ett år. Det funkade så.
Arbetsgivaren betalade 20% av lönen och AMS resten. En lysande affär för företagen, men aningen sämre för staten alltså. Det sades alltid, från arbetsgivarens sida, att om man skötte sig och jobbade hårt, kunde detta leda till fast anställning. Ren bullshit. När halvåret gått ville man alltid ”ge någon annan chansen också”….In med nästa AMSare och 80% av lönen betald av staten.

Jag hade avverkat ett sånt jobb direkt efter lumpen. Som skolvaktmästare på ett högstadium. När man ser tillbaka på saken, så var det nog det bästa och roligaste jobb jag haft, men man såg ju lite annorlunda på såna saker som 19-åring.
När anställningen tog slut, stämplade jag ett par månader, men bestämde mig för att hitta ett nytt jobb så fort som möjligt. Detta enbart av taktiska skäl. Jag ville vara arbetslös till sommaren istället för på vintern.

Jag fick jobb på skidfabriken. Elan. Jugoslaviskt märke och även sponsor för Ingemar Stenmark på den tiden.
Fabriken var en stor öppen ”hangar” med olika stationer enligt löpande band-principen.
Det kom in brädor i ena änden och det kom ut längdåkningsskidor i andra.
Efter 5 minuter på jobbet kunde jag konstatera att de kollegor man kände igen tillhörde allihop begåvningsreserven i skolan. Resten var finnar. Det närmaste en skyddad verkstad man kunde komma och diskussionerna i fikarummet var aldrig mer avancerade än samstämmiga konstateranden om att Mariekex var ganska goda att doppa i kaffet…

Som Povel Ramel staplade jag brädor ett par dagar. Man fick alltid börja på botten sa byfånarna. Helt okej, tyckte jag. Skitsamma vad man gör nu, för till sommaren blir det långledigt.
En bit ifrån brädorna fanns ”limningen”. Där behövde man inte jobba mer än en vecka i stöten. Sedan fick man rotera på fabriken. Man blev i fyllan av epoxyångorna och risken att utveckla allergier var stor också. Ändå hade man inga skyddskläder, förutom handskar. Helt idiotiskt, men så var det på den tiden.

Vi jobbade 2-skift. 06.00-15.00 dagveckan och 15.00-23.00 kvällsveckan.
De som arbetade med ”kärnfräsen” fick jobba varannan helg också, eftersom fräsningen alltid halkade efter i produktionstakten. De som körde fräsen rankades som fabrikens elit.
Stämpelklocka gällde även för den 20 minuter långa lunchen samt kafferasterna på 10 minuter vardera.
Rökpaus fick tas 5 minuter varje timme ifall det inte störde tempot. Förman Fransson sprätte omkring som Härenstams ”Tuppen” och glodde på klockan varje gång han passerade någon rökare.

Den tredje dagen blev jag, via Fransson, uppkallad till Chefen, tillika ägaren av fabriken. Han hette Hubert Krenn och var Jugge. Han hade en mysko högerhand och hälsade aldrig med handskakning. Enligt uppgift hade han kört ner tummen i fräsen en gång och därefter fått pekfingret inopererat på tummens plats. Det såg förjävligt ut.

– Jaha, Rolf. Jag har bestämt att du ska få börja att köra kärnfräsen.
OK, tänkte jag, på 2 dagar har de fattat att jag hade lite mer i huvudet än byfånarna och skulle förpassas till eliten direkt. Sedan trillade poletten ner…
– Visst fan kan jag köra fräsen, sa jag, men det innebär helgarbete vilket inte är tillåtet för oss AMSare. I så fall får du ge mig en fast anställning på rot, så nog fan kör jag fräsen åt dig…
Gubben försökte komma billigt undan, helt enkelt. Han exploderade totalt. Med sin klo till näve slog han en bok i skrivbordet och skrek:
– Här har du avtalsboken och passar inte galoscherna kan du börja söka nytt jobb…
– Den där boken gäller inte mig, utan dina fast anställda. Du pröjsar bara 20% av min lön, men inte ens 20% av den där boken gäller mig. Men visst ska jag söka nytt jobb…

Jag tog av mig blåstället direkt och slängde det på gubbens skrivbord. Sen gick jag i kalsonger och träskor genom fabriken bort mot omklädningsrummet. Det var knäpptyst på fabriksgolvet, men efter ett tag började några att skratta och applådera. Jag gjorde segertecken likt Nixon och gick hem. Ringde Arbetsförmedlingen och förklarade läget. AF-chefen blev fly förbannad, ringde upp Krenn och körde verbalt upp avtalsboken i arslet på honom.

Dagen efter ringde Fransson och meddelade att jag var välkommen tillbaka till arbetet i morgon.

OK. Jag var på plats igen alltså. Fransson kommer bort till mig direkt, innan jag hunnit stapla min första bräda.
Jag får veta att jag återstoden av min tid skulle jobba på limningen. Utan att få rotera. Take it or leave it…
Ha ha, vilka jävla idioter. Inbillade de sig verkligen att jag skulle köpa en sån deal?
– OK. Inga problem, sa jag till Fransson. Nån jävel får trimma in mig på handhavandet bara.

Den värsta byfånen fick uppdraget och visade hur jag skulle stryka 6 olika brädor växelvis med lim och härdare.
– Limmare, härdare, limmare, härdare…malde idioten på….Sen in i pressen 12 klossar åt gången…
Hur enkelt som helst. Tråkigt som satan och giftigt som fan, men enkelt…

– Vem har rekordet i antal klossar per dag, frågade jag en av byfånarna.
– Jarmo gjorde 280 klossar en dag, men då tog han inga raster. Det slår du aldrig.
– Jodå. Nu ska ni få se på fan….

Sen satte jag igång.
Limmare mot limmare och härdare mot härdare, rätt limmat i kanterna och fel i mitten, bara en liten sträng härdare till en massiv klutt lim. Gjorde allt totalt fel bara för jävelskap.
Synen när klossarna separerade i kärnfräsen glömmer jag aldrig. Brädorna drog iväg med en jävla fart kring golvet och kring huvet på maskinförarna. Ett jävla liv blev det. För första gången i fabrikens historia kunde folket vid slipningen och lackeringen ta entimmes rökraster…De jublade. Krenn jublade inte. Inte Fransson heller.

Jag lyckades tillverka 13 klossar som höll ihop den dagen. Det var bara för att Fransson stod och skrek och kontrollerade mig. Annars hade det blivit noll. Hela fabriken stod stilla…

På eftermiddagen stegade jag in till Fransson och sa upp mig. (Krenn vägrade att träffa mig)
– OK, sa Fransson, då har du 2 veckors uppsägningstid…
– Men skit ner dig Fransson, sa jag och slängde blåstället på hans skrivbord…2 minuter är min uppsägningstid.
– Det blir avdrag på lön, skrek Fransson efter mig när jag knallade iväg genom fabriken, i kalsonger och träskor.
Den här gången jublade och applåderade alla utom gubbarna vid fräsen. V-tecken likt Nixon igen…

Det blev inget avdrag på lönen. De glömde att dra skatten t.o.m. Jag fick 800 spänn, tror jag…
Undrar hur mycket driftstoppet kostade fabriken…

Senare samma år körde lokaltidningen ett kul aprilskämt…Man skrev att Ingemar Stenmark skulle stå utanför fabriken och skriva autografer påföljande dag kl 10 på morgonen.
Jag åkte förbi en sväng för att se hur många som låtit sig luras. Säkert över 500 personer. Några från den veckans kvällsskift stod där och huttrade också. Tragiskt egentligen.

Men de fick ju se det största aprilskämtet i varje fall. Elans skidfabrik.

Om jag någonsin kommer att behöva skriva ett CV, tänker jag utelämna karriären på Elan.