Visst var det så.  Hela livet gick ut på att jaga pengar. För att bli ”lycklig”.

Lycklig blev man när man fick sina surt förvärvade pengar. Som snoris klippte man gräs, skottade snö, diskade, rensade ogräs etc. För lyckan av att ha egna pengar. Intjänade pengar. Inte fådda pengar. Fådda pengar var för andra.

Jag omsatte mina egenhändigt tjänade pengar i t.ex. hockeybilder. 1968 fyllde jag ett helt album, för första och enda gången. Jag önskar att jag hade kvar det albumet. Trots att albumet var fullt, fortsatte jag att köpa hockeybilder.  Jag blev entreprenör. Jag visste värdet av en Des Moroney och jag förstod att Stig Salming inte genererade några pengar. Istället för att byta bilder, sålde jag bilder. Jag visade mitt fulla album för polarna och försäkrade att de där omöjliga bilderna fanns därute. De behövde bara köpa mina halvomöjliga för att ha lite hårdvaluta att förhandla med…

 

Inget var gratis. Allt skulle jobbas för. Nyttigt som fan faktiskt. Men det byggde samtidigt en girig liten jävel som såg pengar i allt.  En snål fan som bara såg över sin egen spargris. Pengar var makt. Innan jag fyllt tio var jag Donald Trump i min egen värld. I min egen värld fanns det inte plats för någon annan.

Jag fick sällan några pengar hemifrån, men de jag fick omsattes i poker. Genom hela högstadiet, gymnasiet och alla idrottsresor var pokern en inkomstkälla. Löjligt små summor, men varje tjugofemöring var en väg mot odödlighet.

 

Det fortsatte i lumpen. Jag blev som ”Klirr” i serietidningen ”Knasen”. Jag hade ett extra skåp på luckan där jag sålde allt möjligt som jag hade köpt i Finland.  Lakrits, knivar, sprit…Jag var förmögen under lumpartiden.

 

Någon gång på åttiotalet förändrades min syn på pengar. Jag vet inte vad det berodde på eller varför jag slutade att jaga pengar.  Troligtvis tog det för lång tid att försöka vara highroller. Jag vet inte.

Sedan dess har jag haft en helt annan syn på förmögenhet.

Där mina bekanta levde för sitt arbete, arbetade jag för att leva. Jobb var bara ett nödvändigt ont för att jag skulle kunna ha en möjlighet att göra det jag tyckte var roligt. Statusprylar har aldrig varit min grej, trots att jag köpte en ny HD 1981. Kontant. 21 år.  Det handlade inte om status. Det var mycket större än så. Jag köpte en livsstil och i förlängningen en ny familj…