De brukade sitta där vid köksbordet. Grogga på Renat och Sockerdricka. Spritflaskorna syntes aldrig, för de skulle gömmas.

– Barnen ska aldrig få se en spritflaska på bordet!

Barnen såg allt. Barnen såg allt skåpsupande och all teater kring sockerdrickan, men så länge inga flaskor fanns på bordet, förutom sockerdrickan, var man egentligen inte alkisar. Man var bra föräldrar för sina barn, eftersom barnen aldrig fick se en spritflaska på ett bord…

När morsan jobbade helg, brukade Arne komma över. Jag tror inte att farsan egentligen gillade Arne, men han hade alltid blandning till sockerdrickan med sig. Jag gillade aldrig Arne. Den saken är klar.

Som snoris var det ändå lite spännande att vara med och lyssna på fyllonas gaggande. Gaggande. De pratade om samma saker om och om igen. Gaggade om samma saker som de pratat om för en kvart sedan och upprepade samma gagg en kvart senare. Spänningen avtog kvart efter kvart. Bara repris.

Arne gaggade alltid om en och samma sak, även när jag själv fanns i rummet.

– Vore jag du, skulle jag aldrig erkänna den där ungen som min son, sa han åt farsan och fortsatte…Titta på grabben för helvete! Han har kritvitt spikrakt hår och du har kolsvart lockigt hår. Det där är inte DIN grabb!

Farsan sa aldrig emot, men skickade in mig på min egen kammare. Jag skulle tydligen inte behöva höra sånt här…

Som tonåring började jag att fundera på det där. Det kunde faktiskt förklara en jävla massa saker. Varför hade jag så lätt för musik, när farsan endast hade lärt sig skalor på klarinett och hävdat att han var svingpjatt på Nalen? Han hade ju aldrig bott i Stockholm utan i Hallstahammar…

Varför hade jag så lätt för musik? Jag spelade piano för en fullsatt kyrka när jag var elva år. Jag var den första som spelade blues i samma kyrka några år senare. Jag är självlärd på gitarr och munspel. Jag snackade en massa språk. Typ fem. Ingen av mina föräldrar hade ens lärt sig svenska ordentligt.

Något var fel. Jag började att studera bilder. Foton. Det fanns alltså inte ett enda anletsdrag som kunde knyta mig till farsan.

Inte skostorlek, rörelsemönster eller fallenhet för teknik heller. Ingenting.

Jag fick höra det jag visste långt senare. Morsan hade råkat glappa åt syrran en blöt afton…

Jag var produkten av en kringresande polsk musiker. Ganska intressant.

Undrar vad han heter och hur han ser ut? Han lever kanske inte längre. Men jag har hans gener att tacka för mitt eget liv.

Ett liv som jag valt att leva utan de andra generna…