Hittade en gammal adressbok. Många av mina egna adresser stod där också Och alla gamla telefonnummer. Helvete vad många telefonnummer jag haft.

Och helvete vad jag har flyttat. Tattarsläkt förmodligen. Fast ”tattare” får man inte säga längre. Någon kan bli kränkt. Denna svenska folksjukdom som sprider sig som en pandemi över korrekthetens och världens samvete Sverige.

Men om man anser sig vara tattare så är det helt okej med det ordet. Är man tattare själv så kan man använda det ordet, utan att Oisin Cantwell på Aftonbladet ska få framfall. Nästa vecka funderar jag på att bli neger. Det borde kunna skapa hus i helvete hos alla utom mina negerkompisar. De har sett mig som neger i alla år. Det är bara det att det inte syns…

 

Först bodde jag ju där upp-i-helvete. Hemma där på Björnholmsgatan, där alla vackra minnen kommer ifrån…

Sen flyttade jag med hund(dobermann) och en Jofatrunk med kläder till min kärlek som delade källare med en knepig typ. Resten av mina prylar kastade jag i morsans container.

Vi flyttade ganska snart till en annan källare och bodde där ganska länge, fast jag hade förstås redan flyttat till Stockholm. Men hunden och kärleken bodde kvar där.

En månad hos syrran och hennes marockan i Skärholmen. Elva zigenarfamiljer i samma trappuppgång. Say no more. Man får inte säga ”zigenare” heller, men eftersom finskans uttryck betyder ”svarting” så anser jag mig ha varit ganska hygglig och korrekt här.

Bengt Bagares gränd i Sköndal, blev nästa adress. Inneboende hos två gamla flator. Får man säga flator? Jag minns än idag en dikt som de hade på muggen. Jag kan den utantill, men ska inte plåga någon med skiten. Någon månad blev det där, tror jag.

Sen blev det Nacka. Saltsjö-Järla. En etta på tionde våningen i andra hand. 350 spänn i hyra var  det enda bra med den kvarten.

Nästa Farsta. Där bodde jag nog i sju år. I två olika lägenheter i samma kåk.

Sen tog tattargenerna över och jag fick för mig att flytta till Sundsvall. Mistake of my life. Det största rövhålet i Sverige, om man bortser från Göteborg.

Jag skrev mig på en postlåda i Söråker, hos en polare, efter att ha försökt bo hos en annan polare på Haga i en månad. Oftast bodde jag hos en tredje polare, i hans oxblodsfärgade tresittssoffa på Fridhemsgatan.

Ganska snabbt drog jag till Stockholm igen. Bodde hos en jobbarpolare i Huddinge några veckor, innan jag flyttade till en ny kärlek i Fruängen. Blev kvar där i ett år, tror jag, innan negern i mig tog över.

Blev tvungen att bo i ett gammalt pannrum som vi använde som kontor, i Gubbängen. Växlade mellan en dam på Åsögatan, Gubbängen och soffan i Sundsvall. Adressen var en postbox i Gubbängen.

Full kalabalik när Familjebostäder stegade in i pannrummet. Vräkning direkt. Som tur var hade jag hunnit lasta in hembrännaren i bilen.

Några nätter hos en polare på Hornsgatan, ledde till en kvart i Solna. Tionde våningen igen, strax intill Karolinska. Lånad av en annan polare.

Knas med jobb, men napp på fruntimmer. Sundsvall igen. Nacksta. Vingel hela vägen, men en ny repa på Fridhemsgatan i andra hand, Haggträff och en gemensam tvåa på Trädgårdsgatan.

Bort från Sundsvall. Hyr kåk av en tysk. Huddinge. Granne med värsta pundartillhållet i hela storstockholm. Funkade fem år.

Köpte egen kåk. Där bor jag nu.

Tattargenerna rycker i mig hela tiden, men negern säger att jag ska sitta still. Det är ändå det enda ställe som jag kunnat kalla mitt hem.

Fast det tog tid…