Vi satt där i syrrans lägenhet i Skärholmen. Farsan var packad som vanligt och jag själv var inte helt nykter heller. Det var svårt att vara nykter i den här familjens trygga sköte. Vi hade precis brutit arm mot varandra. Den gamla brottaren mot den unga boxaren. På något sätt den slutliga kraftmätningen om vem som egentligen bestämde. Han försökte ta tillbaka titeln, men han torskade igen. Med bägge armarna. Jag har faktiskt ett foto av det där. När min scanner väljer att tillgodose mina önskemål, så ska jag publicera skiten. Eller så köper jag en ny.

Gubben blev lite gråtmild och började gagga om hur han såg på mig.

– Jag vet att du inte haft det så lätt, men jag är faktiskt stolt över dig, sa han.

Synapserna i min hjärna skapade ett elektromagnetiskt fält som täckte upp hela min livstid. Alla mina minnen åkte TV-spel i skallen och den mänskliga datorn blev uppfunnen. Datahjärnan. Under tiondelar av sekunder hade jag redan analyserat vad han skull säga som uppföljning.

Han ville berömma mig för all framgång inom idrotten, trots att han själv aldrig var där och tittade på matcherna. Han ville uttrycka sin faderliga stolthet över mitt pianospelande och mina konserter i kyrkan, trots att jag aldrig fick öva när han själv var hemma. Han var stolt över mina skolbetyg…eller vad? Datahjärnan kom inte längre, utan jag såg gubben i de rödsprängda förlorarögonen och frågade vad han menade.

– Jag är stolt över att du aldrig har suttit i fängelse, svarade han.

Det var väl helt okej. Alltid nåt. En faders uppskattning.

Å andra sidan var jag bara tjugoett…