Av jord är du kommen.

· Okategoriserade
Författare

En liten del av den här berättelsen är för länge sedan publicerad i en svensk roman. Men bara en liten del av begravningen. Dessutom kraftigt förenklad och ”nedskriven”,  för trovärdigheten skull. Romanförfattaren ville vara trovärdig och min story var inte det i de presumtiva läsarnas ögon. Man måste tänka på trovärdigheten när man skriver böcker. Annars blir man stämplad som mytoman. Även om man skriver fiction.

I en blogg kan man skriva sanningen, precis som den var, eller är.  Man kan även skita fulla fan i om läsaren tror på storyn eller inte, eftersom man inte skriver för att sälja böcker. Inte ens för att sälja reklam.

Jag berättar HELA storyn. Utan omskrivningar. Tro vad ni vill…

********************

 

Jag lånade min dåvarande sambos bil, för att åka sjuttio mil till gubbens  begravning. En rödbrun Volvo 245, med en karakteristisk lukt i klädsel och heltäckning som aldrig riktigt gått ur.

Sommaren innan, hade hennes ex hällt ut surströmmingsspad i hela bilen, när han visste att vi var på hojträff i tre dagar. Kul kille.

Att tugga mil var inget problem, även om det var Mars och vinterväglag. Volvon gick bäst i 130 och jag själv höll mig skärpt i den farten. Drog på fredag morgon och var framme före kvällen.

Märkligt nog bodde syrran och morsan i samma fastighet. En träkåk med tre lägenheter. Morsan på bottenplanet och syrran högst upp. Jag langade in väskan hos morsan, då jag ändå skulle sova där(om än motvilligt) och knallade upp till syrran.

Där var det redan fest. Eller gravöl snarare. Skitsamma. Det var ganska lugnt även om syrran var lite skärrad inför jordfästningen. Själv brydde jag mig inte. Hon hade ju alltid varit närmare farsan än jag.

Jag blev förvånad över att hon inte rökte på något och undrade lite stillsamt ifall det berodde på senaste voltan på ett år, då hon torskade för försäljning i stor skala. Eller hade hon äntligen lärt sig något?

– Jag röker aldrig på när jag mår dåligt, sa hon.

Fine, tänkte jag, då slipper man kanske flippen den här gången. Vi drack några bira och sedan knallade jag ner till morsan för att sova. Begravningen skulle vara klockan tolv dagen därpå.

 

Vid niorycket knallade jag upp till syrran igen. Där var det redan fest. Eller gravholk snarare. Skitsamma. Jag blev inte förvånad.

– Jag MÅSTE röka på för att fixa det här, grät hon.

Jag knäppte upp en öl själv. Inte för att fixa begravningen, utan för att stå ut med syrran. Fyra holkar och lika många öl senare var det avfärd. Morsan hade grejat så att Acke, farsans gamla svåger, skulle köra upp oss till kyrkan.

Morsan åkte med och jag märkte att hon var lite besvärad och konstig, trots att hon inte skulle medverka vid ceremonin.

– Men va fan morsan, sa jag, du kan väl också vara med? Du var ju ändå gift med honom i nästan trettiofem år.

– I helvete heller, svarade hon, jag ska gå hit i natt och skita på hans grav.

De stod där vid de röda korsen. De få av farsans släktingar som dykt upp. Samtliga av dem var Jehovas Vittnen. Ingen av dem kunde gå in i en vanlig kyrka. De stannade utanför.

Min farbror var där, tillsammans med sin dotter som var snut i Malmö. Jag snackade lite med gubben och dottern tog hand om syrran. Det behövdes.

Sedan blev allt en bisarr teater. Jag fällde ner solbrillorna och bet mig i läppen.

Prästen var en finne som knappt kunde svenska. Han var en välkänd bög i den här landsändan och han ståtade med en fem centimeter lång lillfingernagel. Han lyckades med konststycket att säga fel efternamn på farsan, FYRA gånger, och han tappade lite prylar hela tiden. Förmodligen hade även han tagit några nattvardar, utan bröd, denna lördagsmorgon.

Någon märklig typ i svart kostym kom fram till mig och viskade i mitt öra. Han ville veta ifall jag kunde hjälpa till att bära kistan. De var en man kort.

– Jodå, inga problem, sa jag. Det är jag som är sonen till den döda förresten.

– Då får du gå längst fram, svarade han fortfarande viskande.

Så blev det. En skinnjacka med solbrillor längst fram till vänster och ett gäng svarta kostymer på övriga platser. Helt okända. Jag hörde syrran gny någonstans, men orkade inte bry mig om henne.

Vi lyfte kistan och bar ut den till de väntande Jehovasfolket utanför. Bara EN av farsans gamla jobbarpolare hade dykt upp. Farsan var aldrig speciellt omtyckt på arbetsplatsen. Han slickade tydligen alltför mycket röv uppåt. Men Esko var här. Halvsidesförlamad efter en stroke, kunde inte prata, men tog sig mödosamt fram med hjälp av en krycka.

Graven var grävd och vi sänkte ner gubben i hålet. Det var inte mycket mer med det, förutom att prästen glömde att komma ut.

Esko hade en blomsterkrans som han ville lägga på kistan i gropen. Han böjde sig fram för att kasta ner blomstret och tappade balansen. Jag sa ju att jag hade ett jävla klipp i plockhandsken, eller hur? Hade det inte varit för min vänsternäve i Eskos jacka, så hade även han legat därnere.

Det kändes som att det räckte med ceremonier för mig, så jag gick ”hem”.

 

Senare på kvällen gick jag upp till syrran igen. Det gick bra i ett par timmar och sedan fick hon något frispel igen. Hon försökte nita mig med gipset hon hade på ena underarmen. För övrigt en omoperation av en fraktur som hon fått tidigare…strax före senaste voltan…när de blev jagade av snuten och for åt helvete i en stulen Merca…där hennes dåvarande karl dog…ett par år efter att den förra blivit mördad i Göteborg…strax efter den första voltan…och allt är samhällets fel för annars skulle ingen pyssla med droger…eller uppväxtens fel…föräldrarnas fel…klart fan man pundar!

 

Jag gör det inte. Gipset sprack mot en dörrkarm när jag lutade huvudet bakåt. Jag gick ner till morsan, sov ett par timmar, packade surströmmingsbilen på morgonen och varmkörde. Jag hade tänkt stanna en vecka. Fredag kväll till söndag morgon kändes som en månad. Syrran kom utspringande med ett paket när jag redan hade backat ut bilen.

– Den här ville nog farsan att du skulle ha, sa hon. Det enda hon sa.

Det var en bucklig tenntunna som han fick i fyrtioårspresent. En sån där på trästativ med sex tennmuggar hängande på krokar. En mugg fattades. Jag mindes det där kalaset. Jag mindes alla ”kalas”. Inget med glädje.

Jag hade nog hellre tagit några av de där fotografierna från vår barndom. Det fanns tusentals. Gubben var för helvete fotograf, förutom lagerslusk. Syrran tog rubbet. Jag vet inte och jag bryr mig inte om lösöret. Jag hade velat ha bilder.

 

Det fanns inga pengar till någon gravsten.

Men morsan fixade en något år senare. Hon sket nog aldrig på graven heller…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Comments RSS
  1. dybban

    Du är en svensk Bukowski.

    • LappRoffe

      Bukowski såg ju förjävlig ut. Jag är äckligt snygg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: