Han satt där på uteserveringen till den lokala patraskpuben. Det var en helt vanlig onsdag och klockan var halv elva på kvällen.

Det var inte speciellt mycket ”vanligt folk” ute på krogen, trots att sommarkvällen var skönt ljummen. Han var lite skönt ljummen själv också. Fyllpolarna satt ju där och gaggade i vanlig ordning och han själv gaggade lika mycket tillbaka. De snackade egentligen bara om samma saker varenda kväll, men just det här att göra det ute på ”lokal”,  fick dem att känna sig mer som festprissar än alkisar.

Det var samma gaggande som vanligt. De berättade om sina liv, när de bott söderöver, långt ifrån den här skithålan. Någon hade fått AIDS och någon annan hade suttit länge på kåken för något skruvat knivmord som han själv inte mindes. I varje fall påstod han det. Själv hade han kört mjölkbil söderöver och råkat köra ihjäl ett barn en tidig morgon. Det var därför han söp, förklarade han. Att han hade varit dyngrak när han körde mjölkbilen, hörde liksom inte hit. Tragedin var att han förlorat körkortet och fått sitta på kåken.

Men han hade ju hämtat sig när han flyttade hem igen. Fått barn och allt. Förvisso med en annan blandmissbrukare, men ändå. Han var liksom farsa. Inte många av hans polare som kunde skryta med det.

Att socialen hade reagerat mer än en gång, handlade ju bara om myndigheters maktmissbruk. Att han själv var belagd med både besöksförbud och umgängesförbud, mot både sitt ex och sin son, var ju bara myndigheternas dribbel. Bara ett sätt att ge exet ensam vårdnad. Va fan, hon var ju lika mycket blandmissbrukare och kåkfarare själv, men råkade vara född med en fitta mellan benen. Klart fan att den horan fick vårdnaden. Och hora var hon. I varje fall tidigare i sitt liv.

Nu satt han i skiten igen. Pengarna var slut och klockan var inte ens elva. Att låna av polarna gick inte. Antingen låg han redan i skuld, eller så hade de inte några pengar de heller. Att krita på krogen funkade inte heller längre, efter allt jidder som varit tidigare och att hitta någon som kunde bjuda på en stor stark, var lika svårt som att hitta en människa med respekt kring hans eget umgänge.

Men han visste var det fanns pengar. Minst så det räckte till sex halvlitrar till, innan krogen stängde klockan ett.

Han tog den rostiga gamla damcykeln, bad polarna sitta kvar ett tag till och cyklade iväg i den ljusa sommarkvällen. Det var ju bara drygt två kilometer till exets lägenhet och ingen skulle märka något. Han visste att exet alltid tog ett par Rohypnol vid halv elva och skulle sova tungt just nu. Grabben, hans son, sov tungt som fan också. Han sov oftast i sin morsas loftsäng och skulle inte märka ett skit. En lysande plan, helt enkelt.

Eftersom han själv bott i samma lägenhet, så visste han att badrumsfönstret alltid stod öppet på somrarna, för att värdra ut fukten. Dojor av och klättra in ljudlöst. Besöksförbud hade han, men inbrottsförbud hade han inte.

Ingen vaknade och han tassade in i sin sons sovrum, norpade spargrisen och knäckte plastlocket på undersidan. Han gjorde manövern med stängd dörr, så att ingen skulle vakna i rummet intill. Fickorna fulla med mynt gled han iväg genom samma hål som han kommit. Cyklade tillbaka till uteserveringen och tömde raskt ett ganska stort antal bira. Alla betalade med småmynt. Innan stängningsdags var han kanonfull och kunde inte ens cykla hem. Sov på en lastkaj bakom krogen.

Efteråt tänkte han inte ens på sexåringens besvikelse av en tom spargris.

Mest var han förbannad på grannkärringen som sett honom och golat…

********************

Det var inte jag som var grabben.

Men jag tänker på honom ofta. Han borde vara runt arton år idag. Jag tror att det går bra för honom, för jag har följt honom lite i smyg.  Fixar han sitt liv, med den prognosen, gör han det jävligt bra. Jag tror han fixar det.

Morbror tror att han fixar det.