Jag fick dödsbudet en fredag morgon.

 

– Det gäller din far, sa människan i den andra änden av tråden.

– Har han dött nu? frågade jag, -För annars skulle du aldrig ringa…

– Han dog i morse. Jag ville bara meddela det. Bara så du vet.

– Vad dog han av? Levern eller bukspottskörteln? frågade jag vidare.

– Vi kan väl säga att han kanske har druckit för mycket…

 

Det var väl ingen nyhet. Minst tio år för sent bara. Skitsamma.

Jag hade värre problem att ta tag i. Syrran var på väg hem till mig, precis efter att ha muckat från sin andra volta. Den här gången satt hon ett år. Hon hade med sig sin alkade pojkvän, en parallellklassare till mig själv,  och jag hämtade upp dem vid busstationen…

 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle framföra att gubben dött, eftersom syrran alltid hade höjt honom till skyarna. Jag väntade tills vi satt i lägenheten med varsin bira och berättade om mitt telefonsamtal.

Det gick förvånansvärt bra.

Vi drack och skrattade åt alla tokigheter som gubben hade gjort under vår livstid. Vi ”umgicks” i två dagar och jag tyckte att timmarna gick saktare för varje sekund. Det här var inte den typen av människor jag ville dela mitt liv med. Blod är inte tjockare än vatten, mer än hos förvirrade förespråkare av familjens storslagenhet. Det var förbannat pinsamt att ha dessa lallare hemma hos mig, tillsammans med några av mina polare. Jag skämdes på riktigt.

 

Men vardagen kommer likförbannat. För syrran handlade vardagen om att försöka äntra den där bussen som skulle föra henne och hennes fyllo hem.

För henne handlade vardagen om att kunna ta in att farsan hade dött.

Jag vet inte hur det gick med den saken.

Jag vet att hon snodde två vinare ur vårt kylskåp innan de drog.

Hade hon frågat, hade hon fått två till…