När vanliga människor går och lägger sig, som nu, funderar jag mycket över livet. Vad det är och varför.

I filmen(och boken) ”Populärmusik från Vittula”, förklarar Mattis farfar vad livet är:

– Livet, pojkar, handlar om lögner, svek, svammel och jävelskap. Sen dör man…

Så är det.

Av alla psykologer jag träffat genom åren, och de är många, har alla utom en varit helt jävla skruvade själva. De har inte en aning om vad de pratar om och de har oftast gått utbildningen för att komma tillrätta med sina egna problem och sin egen svettiga panna.

De pratar gärna om den fantastiska mänskliga hjärnan. Hur hjärnan kan ägna sig åt förträngning och glömma bort det tråkiga som hänt i ens liv. Kanske är det så, men det funkar inte på MIN hjärna.

Jag minns allt. Gott som ont. Min hjärna klarar tydligen inte av att förtränga. Allt finns kvar. Precis rubbet.

Jag minns mer än min egen skalle klarar av, och därför skriver jag ner skiten innan jag går mainstream och börjar förtränga saker.

Livet. Börjar med att man ligger på en sjukhussäng, eller en farstu, skrynklig och jävlig, utan att kunna ta vara på sig själv. Man kan inget språk. Man kan inte kommunicera och man skiter på sig för jämnan. Man är egentligen helt värdelös som människa, men ändå en glädjekälla för ett flertal människor. Man jollrar och pinkar lite här och där och alla tycker att det är gulligt. Alla ser fram emot vad den här nya människan ska åstadkomma i livet och alla älskar det lilla livet.

Sedan fortsätter det på utvecklingsstegen. Man får en massa sjukdomar, som tydligen är viktiga för att man ska leva länge. Påssjuka, Röda Hund, Mässlingen och Scharlakansfeber. Och en massa vaccinationer.

Sen blir man besvärlig. Man är tonåring och inser att man vet bäst av alla i hela världen. Alla vuxna är dumma i huvet och förstår sig inte på musik. Man försöker knulla lite, men det funkar bara sådär. Ibland funkar det inte alls. Det känns förjävligt många gånger, men det är ju något som man måste göra, om man ska veta bäst i hela världen…

Så där rullar det på.

Man blir trettio och är helt övertygad om att man är klokast på planeten. Alla andra är idioter och själv kan man förklara det mesta, eftersom man är så förbannat välutbildad. Om det sedan handlar om universitet eller gata, kvittar. Utbildning är utbildning.

Vid fyrtio börjar man misströsta. Man är nu halvvägs i det som kallas livet och har några misslyckanden bakom sig. Man visste inte allt. Verkligheten satt som ett ryggmärgsprov mellan fjärde och femte lumbalkotan. Man hade haft fel om mycket. Nu gäller det att dölja detta faktum. Tänderna börjar bli kassa också och en massa mysko krämpor smyger sig på. Man har ofta ont någonstans. Oftast i sitt eget sårade ego.

Vid femtio förlikar man sig. OK, jag har ont överallt, men jag ska inte låta något så trivialt som smärta hejda mig i mitt liv. Man försöker knulla lite, men det funkar bara sådär. Ibland funkar det inte alls. Men nu vet man återigen bäst. Man vet hur hela världen fungerar och man tar inte skit av någon. Man ser med överlägsenhet på nutidens snorisar.

Längre än så har jag inte kommit själv, men efter tre-fyra år som sjukvårdsbiträde på långvården, kan jag berätta vad som händer längre fram. Eller bak…

Man ligger på en sjukhussäng, eller i en farstu, skrynklig och jävlig, utan att kunna ta vara på sig själv.

Man kan inget språk. Man kan inte kommunicera och man skiter på sig för jämnan. Man är helt värdelös som människa, men ändå en bankbok  för ett flertal människor. Man jollrar och pinkar lite här och där och alla tycker att det är dags att dö. Alla ser fram emot vad den här gamla människan ska åstadkomma i deras egen ekonomi och alla hatar de andra arvingarna.

”Livet, pojkar, handlar om lögner, svek, svammel och jävelskap…

Sen dör man.

Precis likadan som när man föddes…