Även den här gamla skinnjackan.

Den har nog gjort sitt nu. Den har börjat mögla lite, precis som ägaren.

Fodret trillade av någon gång på nittiotalet och i övrigt är det väl inte mycket att åka motorcykel i. Men den berättar en historia.

Antik-läder, hette det. Inte anti-kläder, vilket förvisso hade kunnat vara en benämning idag…Jag köpte jackan samma dag som jag köpte Harleyn. Den sextonde november 1981.

Hojen döptes till Edmund, eftersom det var dennes namnsdag då ägarbytet från Autogaranti på Sveavägen, till mig blev klart. På hemvägen köpte jag jackan från en skinnaffär i Farsta. Jackan fick aldrig något namn. Men den hängde med längre än hojen. Snart fyller den 31 år.

Den har spelat ut sin roll. Den gör ingen jävel glad längre. Eller?

Min kära ”sockersmula” har tjatat på mig i åratal, att jag ska kasta skiten åt helvete, men det tar emot. Fast det känns dags att ta farväl nu. Inget blir ändå som det en gång var. Men ändå har han fungerat som min andra hud, när mitt egentliga liv började. Han var alltid med och spåren syns.

De svarta fläckarna kring höger bröstficka är gammalt blod. Kommer från Restaurang Skeppet i Värtahamnen 1982. Ett gäng finska rocksluskar uppskattade inte att jag kallade dem kråkor, utan knäckte min näsa. Det var tider det…Små blodfläckar syns på insidan under kragen också. Den där högerkroken jag åkte på i Sundsvall och slog skallen i trottoarkanten ja…Hål och revor kan jag tidsbestämma ganska exakt, och skrapet på ena ärmen kommer från vurpan på Autobahn på nittiotalet. HD-märkena hänger kvar, även om de knappt syns. En på vänster bröstficka och den andra på vänster ärm. Märkligt att de inte har lossnat.

Det är dags att döpa den torra gamla skinnpajen också. Edmund får även han heta. Efter samma datum och för att hans tvilling Edmund, aldrig lämnade landet utan sin bror med samma namn.

Men han fick konkurrens.

Taxi-jackan ”Börje” från femtiotalet. Grövre skinn och någorlunda helt foder, borgade för mindre frysning på långa etapper i regn, hagel och svinkallt väder. Men jag trivdes aldrig riktigt med Börje. Därför fick Edmund hänga med på resorna, inknölad högst upp i tältrullen. När distanserna var avklarade och bara finåkning stod på schemat, var det Edmund som prydde min fantastiska överkropp. Ibland med en skinnväst ovanpå, med ”colors” på ryggen. Edmund var JAG och jag var han. Både hojen och jackan. En gudomlig treenighet, helt enkelt.

Vi har gjort mycket tillsammans.

Jag har sovit, ätit, skitit och knullat med jackan på. I de mest skiftande miljöer och i de mest skiftande länder. Han var liksom min andra hud, precis som Zeb Macahans hjortskinnsdräkt. Något som vuxit fast på kroppen. Något som blev en del av en själv. Han överlevde dessutom sin tvilling, hojen, med runt tio år. Men trettioett år är mycket för en möglig gammal skinnpaj, hur roligt man än haft med densamma.

Jag ser nostalgiskt tillbaka på gamla bilder från hojsvängen. Både mina egna och andras som cirkulerar på nätet. Jag har förbanne mig alltid den där jackan på mig. Vinter som sommar. Höst som vår. Natt som dag.

I helvete att jag kommer att kasta den i soporna.

Ytmöglet går att smörja bort och hål och revor kan lagas. Fodret kan ersättas av tunnt skinn på insidan. Att få honom snygg, går ju inte, men att få honom funktionsduglig blir mitt nya projekt. Han är yngre än Börje, men med helt andra stories att berätta.

Jag vill begravas i den här jackan.