Jag hade fått provköra en toktrimmad Puch Dakota, som gjorde närmare åttio blås, med prylar från Hobbex. Femoenhalva, jackad kolv och lite andra farttrix. Men jag gillade inte modellen. Jag ville ha något mer chopperaktigt. En Crescent i vanlig ordning. Compact. Mer chopperstuk och en av kompisarna hade en sån.

Vi åkte och tittade på en sån, farsan och jag. Jag hade nog fått den ifall jag hade velat, men efter några timmars manipulation av en svag tonårshjärna, bestämde jag själv att jag inte ville ha någon moped. Eller bestämde jag verkligen det själv?

Farsans argument var som vanligt klockrena. Precis samma argument som han hade kört angående den där målvaktsutrustningen, men på ett annat sätt. I grunden handlade det om att det var för dyrt. Dyra prylar åt grabben,  mindre sprit åt gubben. Svårare än så var det inte.

– Du kommer ju bara att ha den där i ett år. Sen kommer du att vilja ha en lättviktare och det har vi aldrig råd med och ingen av dina klasskamrater åker ju moped…

Det var faktiskt sant. Ingen av mina klasspolare körde moppe, medan nästan alla i parallellklassen gjorde det. De var ju inte mina polare liksom, fastän jag umgicks mycket med en av dem. Han med Compacten.

Farsan fick det att låta glasklart. Jag ville plötsligt inte ha en moped.

Lika glasklart som den där målvaktsutrustningen.

Jag hade fått köpa benskydd, plockhandske, klubbhanske och klubba av en kusin, för hundra spänn. Jag uppvisade en jävla talang på gatan. Reaktionssnabb och orädd. Ett helvetes klipp i plockhandsken. Men…

Jag ville ju ha riktiga grejor om jag skulle spela i pojklagsserien, i rinken, inte på gatan. Men argumenten fick mig naturligtvis att välja den billigare vägen. Den vägen som gav mer alkohol åt farsan.

– Men tänk efter nu, sa han. Det finns tjugo utespelare i ett hockeylag, men oftast bara två målvakter. Din chans att ta en plats i laget är ju mycket större om du blir utespelare istället. Dessutom brukar målvakter vara lite dumma i huvudet…

Det lät logiskt i min hjärna på den tiden. Självklart skulle jag vara utespelare. Målvakter var ju dumma i huvudet.

Jag blev aldrig målvakt. Inte heller mopedist.

Morsan lyckades dupera den lokala sporthandlaren, med löften om gratis groggar på Statt, att betala fyrahundra spänn för min sönderkörda Chopper, samtidigt som hon prutade ner priset med tvåhundra spänn på en sprillans ny Crescent. Sammantaget tvåhundra kronor för hojen alltså.

Jag blev tävlingscyklist istället för mopedist. Jag fick mycket uppmuntran från farsan över mitt kloka val. han uppmuntrade alltid mina val som blev billigare än de jag från början hade tänkt mig. Alltid nåt. Att få uppmuntran från den enda fadersgestalt jag hade, visade ju att jag var på rätt väg genom livet. Eller?

Jag höll på att cykla ihjäl mig på den där under första provturen.

Det fanns ju för helvete inga bromsar på pedalerna och den där sopbilens kofångare lämnade ett fult märke på framgaffeln…