Han var ganska kul, Seppo. Min granne. Några år äldre än jag själv och en jävel på bilar och motorer. Han lärde mig mycket.

Seppo var timmerman/snickare, men framförallt en entreprenör inom svartjobb. Ville man tjäna lite extra så snackade man med Seppo.

Ibland satt Seppo i skiten och då snackade han med mig.

Han kunde t.ex. ringa mig kl. 03 00 och deklamera med väsande röst:

– Roffe! Är du nykter? Kan du köra? Jag ligger gömd under några lastpallar vid Medborgarplatsen. Ett gäng Indier som tänker döda mig. Kom på en gång! Måste sticka från telefonkiosken…Kom på en gång!

Självklart hoppade jag in i den rostbruna Opel Rekorden och hämtade min polare. Han hade gjort samma sak för mig flera gånger.

Vi brukade åka runt på nätterna och göra svarta städjobb. En verkstad där och en banklokal här. Banken låg på Regeringsgatan och på vägen dit var man bara tvungen att kolla trafiken på Malmskillnadsgatan. Lite kul att se torskar och horor jiddra om pengar och plats. Oftast. Kul alltså.

Den här lördagen var det inte lika kul.

– Stanna bilen, sa jag åt Seppo.

– Vadå? Har du ståkuk? Hö hö.

– Stanna bilen!

Seppo stannade och jag vevade ner rutan. Jag såg den prostituerade tjejen rakt i ögonen. Hon såg även mig rakt i ögonen. Det uppstod någon slags stillhet. Jag vet inte hur länge det varade.  Ingen av oss sa något och ingen av oss visade med en min vad vi tyckte eller tänkte.

– Kör! sa jag till Seppo och han körde.

– Vad fan var det där? frågade han när vi svängde ner till banken.

– Det där var min syster.

Vi snackade aldrig mer om det där, Seppo och jag.

Vi snackade aldrig mer om det där, min syster och jag.

Allt behöver inte pratas om…