Vår enda egentliga tråd som höll oss samman, eller kanske inte, var fiske.

Farsan var en jävel på att fiska(sa han själv) och kunde allt om rullar och drag. Han kunde plocka isär en fiskerulle, smörja upp den och sätta ihop den igen. Jag var djupt imponerad. Hans egen rulle var en Abumatic 270.

Jag ville ha en likadan, men farsan tyckte att det var för dyrt. jag fick den billigaste. En Abumatic 110.

Det var faktiskt ingen större skillnad på pjäserna, förutom att farsans hade en större spole och en lite annorlunda slir.

Vi fiskade tillsammans.

Alltså-farsan fiskade och jag tittade på. Jag fick inte fiska själv, för jag kunde skrämma fisken. Han var en jävel på att fiska. Han fick upp ena överjävliga gäddor på närmare ett kilo. Hans näsa snuddade månen när jag bar hem hans byten. Men jag fick inte fiska själv. Jag skrämde tydligen fisken…

Jag fiskade ensam istället, eller tillsammans med min kusin som hade en  Ambassadeur 5000C. Helvete vilken kung han var. Vi läste ”Napp och nytt” och drömde oss till bilderna på oss själva i tidningen, med fiskar större än fan själv. Vi kom ganska nära…

 

Jag slutade att fiska med farsan, eftersom jag ändå bara var där för att kroka en kilos forsgädda, för att han själv skulle slippa skita ner sina nävar. Nävar används till annat än fiske.

 

Jag lyckades få upp en Id på 2,8 kilo, vilket var ilsket nära svenskt rekord i mitten av 70-talet. Jag tog den på en Abu-reflex, 12 gram, vit med svarta prickar och en kromad sked. Iden var skör som fan i truten och brukade oftast gå sönder innan man lyckats bärga fisken. Men jag fick upp den. Den blev kattmat till grannens irriterande husdjur.

 

Jag började förstå att farsans jubel över gäddpinnar på under två kilo, bara var ett spel för grabben. Grabben slutade att imponeras när han drog abborrar tyngre än farsans gäddor.

Sedan var det den här grejen med rullarna. Varför fick jag aldrig en 270? De kostade bara marginellt mer än än en 110 och mekanismen var densamma. Lite större spole på farsans och en annan slir, men annars var det samma rulle. Jag drog dessutom större fiskar än farsan med 110an, vilket fick honom att sluta fiska. Eller så blev han bara lat och alkoholiserad.

 

Vår sista fiskesession ägde rum i skärgården.

Jag fick övningsköra bilen ut på isen. En FIAT 125 Special. Femväxlad låda och 110 hästar under den gröna huven. 0-100 på under 10 sekunder. Kassetbandare(den stora varianten) med ”The Four Tops” och låten : lemon tree very pretty and the lemons flowers sweet and the taste of four lemons is a thing you can not eat…eller nåt…

 

Ut på isen. Borra hål i isen med en gammal skovelborr. En meter is. Borra, borra…klart. Farsan sitter i bilen och hänger ut pilken medan han lyssnar på Tellemar och får mig att agna hans krok med maskar som jag hållit vid liv sedan sommaren. Helt okej. Vi var ändå tillsammans.

Borra eget hål. Borra,borra vid baksätet så att man själv kunde få det lite bekvämt också.  Tog väl en halvtimme och jag hann inte ens agna. Farsan ville åka hem. Lördagsgroggen vettu…

 

Jag hoppas att vi träffas igen.