Jag var på tillfälligt besök i landsänden som danat mig. Telefonen hos damen jag bodde hos ringde. Jag förstår än idag inte hur han lyckades pejla in mig. Jag var ju officiellt inte ens där.

– Du måste komma hit! Jag kommer att dö snart…

– OK, jag är där om en halvtimme.

Jag trodde verkligen att farsan höll på att dö. Det lät så på hans röst och hans mångåriga tillstånd gjorde mig inte förvånad. Okej, om gubben ska dö nu, är det väl bra att jag finns till hands. Mycket praktiskt som ska skötas och någon måste ta itu med allt roddande runtikring en död människa…

Men han bluffade som vanligt.

Han skulle inte alls dö. Han var bara törstig. Han satt vid sitt köksbord med en halvliterssejdel i näven. Glaset var fyllt av en gulaktig sörja. Han tittade upp med sina rödsprängda hundögon. Ögon som såg ut att kunna ploppa ur skallen precis när som helst.

– Du måste åka och köpa öl åt mig, sa han. Min sista öl har jag spytt upp i glaset två gånger. Det jävligaste är att jag inte minns var jag gömt min ”knatting”. Du måste hitta den.

”Knatting” var en halva Absolut Rent Brännvin. Något som jag aldrig ens smakat på själv. Det billigaste. Mina föräldrar hade en märklig vana. Flaskor skulle aldrig synas på borden. De skulle gömmas undan bakom bordsben eller i konstiga lådor. På något sätt gjorde detta dem till ansvarstagande människor, istället för alkoholiserade fyllon, som de i själva verket var. Inga flaskor på bordet…

Farsan hade inte ens gömt sin ”knatting”.  Den stod där, mitt i bokhyllan. Fullt synlig för allt och alla. Men han kunde själv inte hitta den. Den var liksom gömd på ett alldeles för uppenbart ställe. Jag minns att jag blev lite konfunderad över den saken, men jag langade över flaskan till Farsan och drog iväg för att köpa lite mellanöl åt gubben.

När jag kom tillbaka var knattingen tom och gubben anklagade mig för att ha gömt hans sprit. Hur mycket jag än ville proppa på aset en smäll, så lät jag det vara. Det här var ingen människa längre. Det var ett monster som drack upp sina egna spyor. En otacksam jävla tyrann, som trots sina egna tillkortakommanden skulle försöka mästra MIG. Det gick inte.

Mina bekanta som tappat sina föräldrar, förstår inte min brist på sorg. ”Blod är tjockare än vatten” yrar de om, tillsammans med andra familjeklyschor…

Jag brukar svara på följande sätt:

”Ord sårar mer än fysisk misshandel”

”Har man varit med om båda delarna så finns ingen förlåtelse”

Blod är förvisso tjockare än vatten, men när det blandas ut i ett handfat så är det bara en rosa smörja.

”Smärta är bara en vekhet som lämnar kroppen.”  Ett underbart citat.

För vuxna. Kanske inte för småungar…