En ”Bambino”.

Den första hojen jag hade. Den jag lärde mig att cykla på. Några stödhjul eller en stöttande förälder fanns inte. När man slagit skallen i trottoarkanten ett tjugotal gånger så kunde man till slut cykla. Det fanns inga cykelhjälmar eller ängsliga curlingföräldrar. Man fick lära sig de två hjulen på egen hand.  Stödhjul var för dyrt, tyckte Farsan.

Nästa blev en Crescent. Det tyngsta namnet bland trampcyklar.” Crescent -håller som cement” var ganska talande gentemot ”Rex- går sönder som ett kex” eller ”Monark-spricker som bark”.

Vissa olärda bonnjävlar hävdade att ”Monark-går genom skog och mark”, men det tror jag fortfarande bara är skitsnack från fattiga svin som inte hade råd med en Crescent.

Jag blev tvungen att släppa min märkesfixering när en helt annan trampcykel dök upp på marknaden. En Raleigh.

Den hette t.o.m ”Chopper” och en sån skulle jag bara ha.

Jag rensade ogräs, klippte gräsmattan, diskade, skottade snö och käkade inget snask på ett år. Jag skulle ha en chopper. Det kostade möda och hängivenhet, men till slut slantade morsan fyrahundra spänn som hon hade sparat i drickskassan från Stadshotellet. Farsan tyckte att det var för dyrt, men morsan hävdade alltid att dricksen var hennes egen. Jag fick min chopper…

Egentligen var det en totalt kass trampcykel. Men den såg frän ut.

Hojen hade växellåda. Kolla bilden. Det sjuka var att bara ettan och trean gick att använda, hur mycket man än justerade vajrarna. Dessutom fanns ett neutralläge. Varför i helvete ska man ha ett neutralläge på en jävla trampcykel? Det gjorde ju bara att bromsarna inte fungerade när man behövde dem som bäst.  Neutralläge. Fuckin’ bullshit. Inte konstigt att Raleigh tappade alla sina kunder när jag sedemera gick tillbaka till en tioväxlad Crescent, men det är en annan historia…

Nu hade jag en chopper. Nio år och ilsket nära trettio.

De sparade veckopengarna gick åt till ”minilysen” som man köpte av den lokala cykelgubben. Jag hade åtta stycken på Stockholmsstyret. Två vita och två gula på varsin sida av styret. På ryggstödet trängdes åtta röda.

Det fanns naturligtvis ingen dynamo som kunde generera ström till sexton smålampor, plus ordinarie lyse bak och fram…så därför körde man med två dynamos. En fram och en bak. Minilysena var inkopplade i en sockerbit ”fyra till en” på varje sida. Likförbannat var det trångt att få in kablarna i dynamon.

Det gick inte att cykla med dubbla dynamos heller, hur låg etta man än hade. Grejen blev att ta sig till stans brantaste backe med cykeln, på kvällen, peta i bägge dynamosarna, cykla järnet på trean och visa att man fanns till. ”Lit up like a fuckin’ christmas-tree”…

Ingen brydde sig. Ingen såg en.

Men man visste att man hade den fränaste hojen i stan.

Det räckte.