Två hjul…eller inga.

· Okategoriserade
Författare

En ”Bambino”.

Den första hojen jag hade. Den jag lärde mig att cykla på. Några stödhjul eller en stöttande förälder fanns inte. När man slagit skallen i trottoarkanten ett tjugotal gånger så kunde man till slut cykla. Det fanns inga cykelhjälmar eller ängsliga curlingföräldrar. Man fick lära sig de två hjulen på egen hand.  Stödhjul var för dyrt, tyckte Farsan.

Nästa blev en Crescent. Det tyngsta namnet bland trampcyklar.” Crescent -håller som cement” var ganska talande gentemot ”Rex- går sönder som ett kex” eller ”Monark-spricker som bark”.

Vissa olärda bonnjävlar hävdade att ”Monark-går genom skog och mark”, men det tror jag fortfarande bara är skitsnack från fattiga svin som inte hade råd med en Crescent.

Jag blev tvungen att släppa min märkesfixering när en helt annan trampcykel dök upp på marknaden. En Raleigh.

Den hette t.o.m ”Chopper” och en sån skulle jag bara ha.

Jag rensade ogräs, klippte gräsmattan, diskade, skottade snö och käkade inget snask på ett år. Jag skulle ha en chopper. Det kostade möda och hängivenhet, men till slut slantade morsan fyrahundra spänn som hon hade sparat i drickskassan från Stadshotellet. Farsan tyckte att det var för dyrt, men morsan hävdade alltid att dricksen var hennes egen. Jag fick min chopper…

Egentligen var det en totalt kass trampcykel. Men den såg frän ut.

Hojen hade växellåda. Kolla bilden. Det sjuka var att bara ettan och trean gick att använda, hur mycket man än justerade vajrarna. Dessutom fanns ett neutralläge. Varför i helvete ska man ha ett neutralläge på en jävla trampcykel? Det gjorde ju bara att bromsarna inte fungerade när man behövde dem som bäst.  Neutralläge. Fuckin’ bullshit. Inte konstigt att Raleigh tappade alla sina kunder när jag sedemera gick tillbaka till en tioväxlad Crescent, men det är en annan historia…

Nu hade jag en chopper. Nio år och ilsket nära trettio.

De sparade veckopengarna gick åt till ”minilysen” som man köpte av den lokala cykelgubben. Jag hade åtta stycken på Stockholmsstyret. Två vita och två gula på varsin sida av styret. På ryggstödet trängdes åtta röda.

Det fanns naturligtvis ingen dynamo som kunde generera ström till sexton smålampor, plus ordinarie lyse bak och fram…så därför körde man med två dynamos. En fram och en bak. Minilysena var inkopplade i en sockerbit ”fyra till en” på varje sida. Likförbannat var det trångt att få in kablarna i dynamon.

Det gick inte att cykla med dubbla dynamos heller, hur låg etta man än hade. Grejen blev att ta sig till stans brantaste backe med cykeln, på kvällen, peta i bägge dynamosarna, cykla järnet på trean och visa att man fanns till. ”Lit up like a fuckin’ christmas-tree”…

Ingen brydde sig. Ingen såg en.

Men man visste att man hade den fränaste hojen i stan.

Det räckte.

7 kommentarer

Comments RSS
  1. Niclas

    Men va fan !! en sån där har ju jag haft , återigen lyckas du få mitt minne att komma tillbaka det är fan skrämmande , kommer ihåg nu första gången jag skulle cykla med vidundret efter att morsan hade kommit hem med den , var så sjukt stolt och glad . Drog upp cykeln i en jävla fart och tänkte visa morsan hur duktig jag var , kom farande som en galning och skulle upp på trottaren gick så där, fram hjulet orkade inte upp över kanten cykelfan for åt höger och jag for åt vänster rätt in i lyckstolpen med huvve , vakna upp lite senare i mitt rum med 2 utslagna tänder och en morsa alldeles förtvivlad men jeflars va lycklig jag var. Det kan ju även vara orsaken till att jag inte kom ihåg det.

    • LappRoffe

      Ha ha. Underbar vurpa. Men fan vad frän den hojen var…i ett par år…Sen var det minicyklar och annat skit som gällde. De där minicyklarna som var hopfällbara, var ganska kul att stajla med om man lät gångjärnet på mitten vara öppet. Hyfsat spännande kurvtagning blev det.
      Jag tror nog fan att jag slog pungen i den där jävla växelspaken också…

  2. ken1

    Ååååå…en sån hade jag med. Gul…svårt att se detaljer, min växelspak hade en stor jävla knopp. Aj. Men det gick ju vägen utan permanenta skador (två toppen-döttrar, sedermera).

    Minns att jag blygt pekade på en blå standard-hoj (Crescent, säkert) för…200 (?) spänn. Men farsan tittade på mig och pekade på Vidundret och sa ”Men ska du inte ha en sån istället?”. Jag pinkade närapå i brallan av upphetsning…475 pix har jag ett starkt minne av att den kostade.

    Sen att den var fullständigt värdelös att cykla på var ju en annan sak, kompisen (med standard Crescent) var långt före i alla lägen…nåja, slapp spektakulära vurpor iaf…

    • LappRoffe

      Har för mig att morsan prutade ner till 400 jämnt. Misstänker att vi är ganska nära varandra åldersmässigt. En ålder där alla illusioner fallit och verkligheten syns tydligt.

  3. donRollo

    En sådan hoj hade jag också.
    Med aphäng, dvs jenkastyre, och limpa. Fast min var orange.
    Jag glömmer aldrig den dagen när jag sprängde bakhjulet, Full fart ner för en backe, upp på bakhjulet, brudarna skrek, ner med framhjulet och pang! Bakhjulet sprängdes.
    Då var man fan inte kingig…
    Pappa fick laga, som alltid….
    /donRollo

  4. Molle Sjöholm

    Hittade diskussionen via sökning för nyinköpt Bambino/Varg-Olle . Och fick se din Raleigh !! Också haft en, men utan växel och vanlig blå med vita däcksidor !!Fick den i julklapp som 8 åring av mormor och morfar .Värdelös att cykla på men vaddå…shit happens:-) 2 år senare blev jag vråååålkär…Föremålet för min kärleks låga vet ett MONSTER till cykel. Jet Star Bonanza , med treväxlat på ramen , vackert orange(inkaröd kallades färgen visst) banansadel , sissybar , kromade fejkade fjädrar , styre med separata stänger(livsfarligt om nån/båda inte var spända) och tung som attan…. jag tjata på mormor/morfar….morsan och farsan…storasyrran..att jobba??Näääääää..varför;-) Julafton kom , klappöppning , 2 par strumpor , en tröja , en The Sweet lp senare var julklappsöppningen över !! Tills morsan ”låtsasglömt”….Hon sa till mej gå ut till matförrådet och hämta gurka eller vad det var..Och där i garaget !!! Åhhhhhhhhh en Orange JetStar Bonanza !! Ännu värre cykla på..Minimalt framhjul gjorde att färden blen ”aningen” vinglig..Men var ”lycklig” ägare till skapelsen i 1 år,,Flyttade in till ”stan”…1a dagen i skolan , stolt parkerade jag min JSB och lite stolt gick från cykelstället..Fanns ju bara min skrikorange i ställen..Tills en unge satte isande skräck i mina ådror:…Kolla killar….Vilken barnslig hoj !!!!
    Klockan 22.00 samma kväll , smög jag hem cykeln, ner i källarens mörkaste inre , sen såg jag den aldrig mer…Sen blev det en Crescent Inkaröd 10 växlad..Men…..saknaden är idag stor , och har letat efter en JSB…men ej hittat nån…dessa underbara cykel/mopedminnen…Man hade kunnat skriva en hel bok om detta:-)

    • LappRoffe

      Jag hade en orange Crescent 10-växlad också! Höll på att bli överkörd vid första provturen. Fanns ju ingen fotbroms…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: