Inte fotboll på vanligt sätt, som att kuta grus i division fem Norra Kust…

Där fanns ingen framtid. Jag såg de lokala stjärnorna som spände sig på stan, efter att de råkat vinna mot Ohtanajärvi med 2-1 på bortaplan, på en åker som var så ojämn att man inte såg det ena målet från det andra. Det var liksom ingen bedrift att berätta för barnbarnen att man hade lyckats undvika bröderna Pantzares utomjordiska aluminiumben, och lyckats vinna en sketen gärdsgårdsmatch på en studs, på en tuva, stolpe in…

Min egen fotboll var helt annorlunda.

Det var en trasig, uttjänt fotboll med punktering, som jag fick av A-laget. (Inte DET A-laget, även om gränsen var hårfin)

Stor var den. Större än juniorbollarna vi själva lirade med .

Gammalt slitet läder som luktade både seger och bänknötarångest. Trasig. Inget att ha. Precis som många av bänknötarna i division Norra Kust. Jag tog tillvara på den här bollen på mitt eget sätt.

Jag fyllde upp bollen med blöta trasor från morsans vävstol. Blötte dem själv och knölade in dem i ett hål jag skurit ut i bollen. Packade bolljäveln full i fuktiga tygtrasor och packade ihop skiten med en träpinne.

När bollen var full och tung, gjorde jag några hål runt den del av bollen som spruckit, petade in nylonlina i hålen och hängde upp bollen i rören som matade oljetanken i garaget. Jag gillade boxning mer än fotboll.

Sedan började boxningen. På alla sätt.

En tolvåring som härmade Muhammad Ali, George Foreman,  Joe Frazier och alla den tidens giganter. En tolvåring som studerade varenda rörelse som dessa förebilder gjorde och lät bolljäveln veta att han var tvåa.

Varje dag. Flera gånger per dag. I åratal…

Farsan skulle naturligtvis visa hur man slog en riktig rak höger. Jag måste ge honom det- han hade en ganska bra punch. Men det visste jag redan sedan långt tidigare. Jag hade själv varit bollen många gånger tidigare. Det blev lite av en tävling där i garaget. I flera år. Vem kunde få bollen att studsa flest gånger mot taket?

Det närmaste vi kunde komma till ”far-son” idrottsutbyte.

Farsan behövde inte vara nykter för att hjälpa grabben i hans idrott. Han kunde vara hemma och visa var skåpet skulle stå. Kostade inte ett skit, jämfört med den där hockeymålvaktsutrustningen som aldrig köptes. Den var för dyr. Det fanns tyvärr ingen boxningsklubb. Den var jag med och startade själv, nästan tio år senare.

Men den där bollen hängde kvar. Jag slutade att använda handskar när jag slog av mig mina aggressioner. Att se det torra gamla lädret  käka upp mina nävar var helt okej. Ju mer blod som fastnade på bollen, desto mer kände jag själv att jag blev lugnare.  Blodet och smärtan blev en terapi som jag förvisso inte rekommenderar någon, men den fungerade på mig.

Jag var femton när jag var på ”Barnens Dag”, som det hette. Karuseller och skit. Jag var nästan nykter dessutom. Raggarjävlar i hundrakilosklassen stod och slog på en boxboll för att få mätaren i botten. Kostade en spänn per slag. Naturligtvis står jag och garvar åt tjockisarna och är ilsket nära stryk när jag dömer ut  dem efter noter.

Jag förklarade helt lugnt att de slår på fel sätt. – Betala en spänn så slår jag er allihop. Fem spänn för den som torskar mot mig…

Ingen av raggarna vann. Jag tjänade pengar på nävarna när jag knappt fått hår på kuken. Det gick förresten inte att slå mätaren i botten. Riggat som allt annat…

Bollen hängde kvar när jag var sexton. Farsan hängde kvar som tyrann också. Jag hade skåpat ut honom med bollen för flera år sedan. Likförbannat skulle han sticka upp truten en sista gång.

-Ring polisen och ring prästen för nu dödar jag grabben!

En ganska vanlig reaktion hos fyllot när jag provocerade honom lite…

Hade det varit mätaren på ”Barnens Dag”, så hade den slagit i botten.

Högern satt så jävla klockrent att jag kände det i armbågen. Gubben föll som en säck potatis. Jag och morsan bar in honom i deras sovrum.

Morsan var nervös över vad som skulle hända nästa dag.

Nästa dag kom farsan med ett överjävligt stativ till mitt teleskop.

– Vi snackar aldrig mer om det här, eller hur? sa han.

– Nej, för mig är det okej, svarade jag.

En ny alfahanne hade tagit över flocken.

Den gamla söp ihjäl sig innan han fyllde sextiotre.