För mig började det någon gång på 60-talet.

Biografen ”Rio” visade ”De vilda änglarna” som det hette i svensk översättning.

”Rio bio klockan nio”, som farsan brukade skoja till det. Farsan hade en humor som bara han själv förstod…

Vi var bara snorungar då.

Vi hade ingen större koll på vad som var rätt eller fel. Ibland fick vi stryk när vi gjort fel och ibland fick vi stryk när vi gjort rätt, på fel sätt. Vi blev vana att få stryk, oavsett vad vi gjorde. Det var liksom ett normalläge att få stryk.

Den där björken som Farsan planterade när han byggde villan, ser fortfarande helt skruvad ut. Jag har sett den, flera decennier senare. En björk med bara en krona. Inga grenar nedanför. De grenarna som borde funnits där hade Farsan täljt av för länge sedan. De grenarna sitter fortfarande kvar i mitt eget arsle. Den björken kommer aldrig att dö.  Gubben dog före björken.

Roger Corman gjorde filmen.

Peter Fonda och Nancy Sinatra hade  huvudrollerna.

För att slippa vara hemma så var man ute och cyklade. Bajkade.

Vi bajkade mest varje dag. Bajkade hem när Farsan gått och lagt sig. Bajkade till skolan, till träningar och till allt man skulle göra.

På vintrarna sparkade man. Det fanns inga curlingföräldrar.

Den enda gången jag tagit curlinghjälp, var när jag förfrös fötterna vid en bandymatch och inte kunde få in mina svullna fötter i skorna. Självklart fick jag en örfil för att ha besvärat Farsan. Att jag gjorde tre mål och vann matchen mot finnarna var ointressant. Jag var besvärlig.

Vi hade cyklat ner till bion för att kolla vilka som var där.

Det här minnet är nog det starkaste jag har från min barndom. Jag var sju år.

Utanför portarna stod en ”Hålly-Dejvis”.

Högt styre och ett ryggstöd gjort av en kedja. En meter högt och kromat. Vid motorcykeln stod en ganska liten gubbe. Fårskinnsväst och kaxig attityd. Minns inte vad han heter, men den lilla skiten har min fulla respekt än idag.

Polisen var där också.

Den här typen av filmer krävde ju ordningsmaktens agerande. Snuten går naturligtvis fram till motorcykeln. (En gammal Panhead, visade det sig typ 20 år efteråt). Snuten tar tag i ryggstödet, ruskar till med handen och frågar: – Vad fan är det här för jävla skit då?

Vi hörde knäppet när svetspunkterna släppte från det kromade ryggstödet gjort av en kedja. Vi såg hur den tidigare så stolta fallossymbolen hängde som en pensionärspitt över bakhjulet. Vi såg hojens ägare ”go bananas” över snutens  onödiga övergrepp på hans fordon och vi såg samma snutar packa ihop fårskinnsvästen med dess innehåll, för en natt i ett rum med galler för fönstren.

Jag bajkade hem och kände att jag lärt mig något.

Jag glömde aldrig den där hojen. Jag glömde heller inte hojens ägare.

Jag glömde heller inte örfilen jag fick för att ha kommit hem för sent.

Jag var sju år och hatade redan självutnämnda auktoriteter.

Dessutom hade jag redan tjuvrökt i tre år…