Nu ska det handla om apor och människor. Aporna ska ju tydligen vara våra närmaste släktingar, vilket jag kan betvivla ibland. Jag hatar apor.

Skräniga, aggressiva, tjuvaktiga, perversa, lågpannade jävla skitdjur. Någon enstaka apmodell kan förvisso vara sävlig och lite rolig, men i stort är de outhärdliga. Och varför måste husdjursapor alltid ha blöjor på sig? Va faan, man kan ju lära viken kattunge eller hundvalp som helst att inte skita eller pinka inne, men inte apor tydligen. Jag tror att de är dumma i huvet helt enkelt. Skitapor. Okej vissa människoarter kan bete sig ungefär likadant, men jag hoppas att det inte är så vanligt förekommande.

Man får ju allt bekräftat i olika naturprogram på TV. Man kan även plåga sig med att se idioterna på Kolmården. Där har jag varit två gånger. Första och sista. Hela Kolmården består förresten enbart av uppförsbackar, vilket i sig är obegripligt. Nåväl, mitt i skiten ligger inhägnaden för apor. De skriker oavbrutet och kutar runt som maniska dårar med både Tourettes och tiodubbel ADHD. Trots min stora kärlek till djur skulle jag kunna gå lös med automatvapen i just det hägnet. Skulle skona en av gorillorna som förtjänstfullt spöade skiten ur en chimpans.

Okej. Vid närmare studier av dessa vidriga djur kunde jag se följande förtjusande individer…En som satt i ett träd och runkade. En som låg på rygg och pinkade sig själv i munnen. En som käkade skit direkt ur arslet på sin polare. Ett par stycken som knullade allt de såg, stenar, stockar och stolpar. Ett annat gäng verkade roa sig med att skrämma barn och kasta skit på dem genom staketet. Ja jävlar.

Nej. Niklas, Erik, Jesus. Aldrig mer Kolmården eller nåt annat apställe. Jag fullt nöjd med mina tama ekorrar. Kanske kommer det en berättelse om dessa små kompisar.

Men jag hatar verkligen apor. Å andra sidan är jag inte speciellt förtjust i människor heller…