För ett gäng år sedan satt jag och tittade på ”Efterlyst” på TV 3.

De körde som vanligt en massa brott, efterlysningar och annat svammel. Kul att se på, men långt ifrån verkligheten.

Just den här kvällen yrade Brynolf Wendt iväg om ett rån i Sköndal, Stockholm…

Jag har själv bott där, så jag vet precis vilken affär som blev rånad.

Brynolfs utläggning var mer spejsad än vanligt.

Jag minns inte de exakta orden, men jag är jävligt nära. Så här lät det:
– Dessa grabbar som gjort det här brottet är ju mellan 18 och 20 år. Som alla grabbar i den åldern har de ju flickvänner.

Jag vill vända mig till dessa flickvänner, och ge dem ett bra tips att vidarebefordra till pojkvännerna:

Om de bara läser (bibelcitat) så kommer de att sluta upp med de här dumheterna…
Jag vet inte exakt vilket bibelcitat Brynolf menade, för allt tog en annan vändning.

Det kan ha varit vad fan som helst. Lukas 3:13 eller Johannes 4:12. Skitsamma. Det som följer är ruggigt.
Jag garvade läppen av mig åt Brynolfs trams och kände mig tvungen att läsa det bibelcitat som han ansåg skulle

”bota” snorisrånarna från sin sjukdom/beteende.
Kollade i bokhyllan och fick tag i en bibel. Det var inte min egen konfirmationsbibel för den var orange.

Det måste ha varit morsans eller farsans bibel, som på något sätt hamnat hemma hos mig. Svart var den.

Jag letade upp en av apostlarnas böcker, som Brynolf hade nämnt. Bläddrade på till rätt sida.
Exakt vid det aktuella citatet trillade en gammal dödsannons ut. Det enda ”bokmärket” som fanns i hela boken.

Det var dödsrunan av min farfar. Dog 10 år innan jag föddes. 50 pannor hann han bli…
Ingen av Brynolfs utsvävningar var längre intressant. Jag ringde till morsan och några andra släktingar, för att få veta

vad den här gubben hade varit för en kuf. Död vid 50, liksom…
Ingen hade någonsin nämnt vare sig honom eller morfar, när jag var snoris.
Det visade sig att Edward(mellannamn) hade varit ett riktigt svin.

Red omkring på sin häst, iförd vargskinnspäls och vevade på folk med ridpiskan.

En fyllskalle, med fruntimmer i varenda by. En charmerande pajas, helt enkelt. Men otäck på sitt sätt.
1950 hittade man honom ihjälfrusen på isen mellan Sverige och Finland.

Ingen vet hur han hade hamnat där, men ryktena gick att det vat hästen som tillslut ruttnade på gubbens misshandel

och kastade av honom. Hästen knatade hem och var oskadad, förutom piskrappen i skinnet.

Vilka affärer Edward hade varit ute i, mitt i natten, vet ingen…
Det här med släktforskning kan vara jävligt intressant.

Tyvärr kommer jag från en släkt där alla håller käften om det förgågna. Sånt ska man inte prata om.

Så jag har egentligen ingen aning om var jag kommer ifrån.
Jag har lyckats nysta ut vilken gubbe som på 1700-talet fick för sig att knalla från Nordnorge till Tornedalen, men

det är en jävla massa frågetecken däremellan.

Egentligen är det väl skitsamma. Så måste man se det.

Det här med att hitta sina rötter är ju bara modernt bjäfs. Eller?
Nej, fan. Jag skulle kunna ge allt jag har för att veta var fan jag kom ifrån.

Vad som gjorde mig till den vrånga jävel jag är idag. Vilka gener är det som finns i min kropp?

Varför reagerar jag i vissa lägen som jag gör? Varför klarar jag upp de flesta situationer?

Ingen annan i släkten är det minsta lik mig själv. Ingen. Jag är helt outstanding. På gott och ont.
Misstankarna finns att morsan hade ihop det med en polsk musiker, åren innan jag föddes.

Hon kommer aldrig att erkänna det, hur mycket sanningsserum man än skickar i henne. Så är det.
Nu låter jag som en bitter fåntratt, men det är inte så.

Jag har hittat min plats i livet och kommer aldrig att lämna den om inte taket rasar ner över mig.

Det vet alla som har träffat mig.
Jag närmar mig 50. Dags att skaffa häst tror jag. Och ridpiska.

Yra omkring i fyllan och slå folk. Ha damer lite här och där. Vargskinnspäls. Heavy.

Det trista är att klimatförändringarna gjort att Svinsjön inte fryser ihop längre.

Jag kan inte kopiera farfars öde.
Jag piskar på brevbäraren i morgon och lägger mig i frysen.

Det borde väl vara okej…